I ett ridhus i Danmarks Edeby utanför Uppsala har Team Crux samlats för veckans första träningspass. På marken syns gymnastikmattor, pilatesbollar och två hästliknande konstruktioner i trä. De sex tjejerna i laget tränar voltige – gymnastik till häst. 
         - Sporten innehåller så mycket mer än vanlig ridning, säger lagets tränare Andrea Raud.
Utomhus blåser det. Mörkret har börjat falla, men genom den breda dörren i den röda ridhusbyggnaden strålar ett varmt ljus. Där inifrån hörs lätta ekon av röster och galopperande hästhovar mot mjuk sand. Popmusik strömmar ur en rosslig högtalare och en häst rör sig runt, runt i en stor cirkel i mitten av byggnaden. Det är fuxen Cato af Nørremosegård, och på hans rygg står Micaela Forsman, 28, upprätt, med armarna utsträckta åt sidorna. Ekipaget passerar in och ut ur ljusfläckarna som faller från de glest utplacerade strålkastarna i taket. Så glider Micaela ner och hamnar grensle över hästryggen. Hon tar ett grepp om handtagen på gjorden framför henne, kastar benen upp i luften och svävar så för en sekund, innan hon landar mjukt, med fötterna före, på marken bredvid hästen. Joggar undan och låter nästa person i laget ta sig upp på hästen.​​​​​​​
Laget heter Team Crux och består av sex medlemmar i åldrarna 11 till 28. Tillsammans tävlar de i voltige, en av de mindre kända hästsporterna. Den beskrivs enklast som gymnastik på hästryggen. Andrea Raud, 30, är lagets tränare sedan två och ett halvt år tillbaka. 
          - Voltige innehåller så mycket mer än vanlig ridning, säger hon. Det handlar om lagsammanhållning, akrobatik, styrka och smidighet.
         Micaela Forsman håller med.
         - Jag började som 9-åring, så jag har hållit på ett tag. Det var en kompis som skulle testa och som drog med mig – jag fastnade för sporten, men det gjorde inte kompisen.
          Ingen av dem tycker att idrotten är att betrakta som särskilt farlig, så länge man känner sina begränsningar.
         - Det kan hända grejer, men det vanligaste är att man stukar en fot. Man lär sig ramla av på ett bra sätt, säger Micaela. Det viktigaste är att man vet att man inte kan göra vad som helst.
         - I voltige behöver man inte tänka på att styra hästen som i andra hästsporter. Ramlar man av glider man oftast ner med fötterna före, säger Andrea.
         Hon poängterar också att det faktiskt finns handtag att hålla i, och att man hjälps åt och tar tag i varandra. Att hålla i varandra, både mentalt och fysiskt, är viktigt. Laget har en stark lagkänsla och gemenskap, berättar Micaela. 
          - Vi måste verkligen kunna lita på varandra, när vi gör höga kast till exempel.
          Mellan momenten under träningen gör voltigörerna egna övningar. De stretchar, står på händer, testar självmant nya lyft på marken, på pilatesboll eller på en trähäst. Ibland går det inte som tänkt – då skrattar de och börjar om.
I klubbstugan hänger rader av prisrosetter och ett skåp fullt av pokaler står längs ena väggen. Ett SM-silver från i somras är det största pris Team Crux i sin nuvarande form vunnit. 
         - Vi hade ny häst då och det första momentet gick lite skakigt. Sen gick det bra, säger Micaela. 
         Under tävling genomförs först en samling grundläggande övningar, som är lika för alla deltagande lag, och därefter ett eget program, den så kallade küren. 
         - Nu på hösten övar vi mest teknik och gör om våra program. På våren börjar kvaltävlingarna och på sommaren är det SM. Vi har fått många silver och brons i SM de senaste åren, så nu lockar förstås guldet, ler Andrea. 
         Laget hör till Uppsala Voltige, en fristående, renodlad voltigeklubb som äger och tränar fem egna hästar. Det är annars vanligt att voltigelag är en del av större ridklubbar. Enligt Micaela finns både fördelar och nackdelar med att vara en egen förening. 
         - På en vanlig ridklubb kan voltigelaget ha svårt att få träningstider, det problemet har inte vi. Men om en av våra hästar blir halt, då blir det svårt för oss.
Två av de fyra träningarna per vecka sker här, i ridhuset vid det lilla stallet i Danmarks Edeby. De resterande två gångerna träffas laget i Hågadalsskolans gymnastiksal i Uppsala. Då ägnas också en stor del av träningen åt rena styrke- och konditionsövningar. Laget hoppar jämfota över bänkar, tränar armstyrka vid en bom och gör magövningar vid ett par plintar. Nästan hela tiden tränar de två och två och hjälper varandra. Trots de kraftigt varierande åldrarna tar sig alla igenom samma övningar tillsammans.
         Andrea tycker inte att det är svårt att träna ett lag med så blandade åldrar. 
         - Det är klart att det blir tufft för de yngre ibland, därför försöker vi blanda in lek också. Jag tror att det skulle vara svårare i någon annan idrott än voltige. Här är alla införstådda med att det behövs både större, mer stabila personer, och mindre personer, till de höga lyften.
         Som mest är de tre personer på hästen. Cato af Nørremosegård galopperar motsols och styrs från mitten av cirkeln av en person, den så kallade longören. Hans man och svans studsar i takt med stegen han tar. Voltigörerna turas om att lyfta varandra och griper tag i varandra för stadga. Ett par av lagmedlemmarna bär läderskärp runt höfterna, som de andra kan hålla i för stabilitet under de svåraste övningarna. Andrea står bredvid longören och ropar ut beröm och kritik. När klockan närmar sig nio och laget hunnit öva både på det grundläggande momentet och på sin kür, får Cato sakta in. Team Crux samlas runt hästen för att klappa om honom, innan laget upplöses för att åka hem genom höstmörkret. ▇

Andra projekt

Till toppen av sidan